Nedan följer en intervju med en kvinna vid namn Ida, hon blev diagnostiserad med bröstcancer i november 2010, men är nu på väg att bli friskförklarad från sin cancer. Hon driver bloggen Oäkta bröst med äkta cancer – http://idawilson.blogspot.com

Hej Ida! Vad trevligt att du ville ställa upp på denna intervju, berätta, hur upptäckte du din bröstcancer? Och vad var dina första tankar och känslor kring detta?

Jag upptäckte den i början av 2010 tror jag men fattade inte att det kunde vara cancer, hade 6 månader tidigare gjort en bröstförstoring och trodde att det hårda jag kände var relaterat till det, väntade ändå tills november 2010 innan jag gick till VC för att kolla, då fick jag ett par dagar senare reda på att det var en tumör. Mina första känslor var nog sorg. Jag skilde mig från min man 2009, som fortfarande då var sjuk i cancer, och min morfar gick bort i cancer 2008 så jag hade det hela färskt i minnet. Jag kände också en enorm trötthet eftersom jag visste allt för väl vad som väntade, sen kom alla frågor upp, hur ska jag kunna jobba, ta hand om mitt barn, hur ska pengarna räcka och hur ska jag kunna berätta det här för mina nära och kära. Det var väl en sorts förvirring. Men jag var aldrig rädd, jag kan inte säga att jag varit rädd en enda gång direkt.

Hur reagerade din familj och nära, och hur kände du inför deras reaktioner?

Min familj och mina nära reagerade hårdare än vad jag själv reagerade. Jag blev ledsen över deras reaktioner för att det är jobbigt att se dem må dåligt. I bland tror jag nog också att de mått sämre under denna tid än vad jag har gjort, jag har ju hela tiden något att "jobba mot", medans de bara kan sitta och titta på.

Hur har bemötandet av läkaren/läkarna varit? 

Bemötandet har varit klanderfritt hela vägen, kanske förutom på VC som jag anser inte borde ägna sig åt att gissa, den läkaren sa till mig "jag känner något, men det känns inte som cancer". Eftersom jag var 34 år så hade jag kunnat tänka samma sak och skitit i remissen från mammografin i samma tanke, det är säkert inget... Hon borde ha hållit tyst tycker jag, men det är kanske svårt att göra det som läkare också. När man är så här ung som jag är i dessa sammanhang så blir man väldigt snabbt behandlad, det är inte en massa köer och grejor, utan allt har gått väldigt snabbt! Från operation den 8 dec till sista behandlingen cellgift den 28 april, om tre veckor!

Hur gick behandlingsprocessen till efter att du fått beskedet?

Vårdcentralen den 4 november 2010. Fick remiss till Bröstcentrum i Sthlm den 12 november för mammografi, UL och finnålspunktion. Jag fick mitt besked att jag hade cancer den 17 november har jag för mig, fick operationsdag planerad redan då till den 8 december. Opererade bort hela vänsterbröst den 8 december, och påbörjade cytostatika den 13 januari. Så det har som sagt gått snabbt! 

Hur var känslorna kring att operera bort bröstet, dels med tanke på din tidigare bröstoperation men även tanken på att ta bort egen bröstvävnad? Funderade du någon gång på att operera bort båda brösten? 

Jag funderade aldrig på att ta bort båda brösten, i det läget visste jag inte vad jag hade råkat ut för och nu i efterhand så hade jag nog inte tagit båda brösten ändå.... Känslorna kring att ta bort hela bröstet var ledsamt, jag har rätt nyligen lagt ut 34 000 kr på nya bröst som jag för första gången var väldigt nöjd med, så det blev ett aningen tråkigt besked att de var tvungna att ta hela bröstet. Dock lämnade den sorgen mig ganska snart och nu känner jag ingen särskild sorg för bröstet, det går inte att påverka, och det finns så sanslöst bra kirurger i dagens läge och man har rätt att få bröstrekonstruktion efter en masektomi, som jag kommer att göra. Eftersom hela bröstvårtan är borta så vill jag gärna fixa till det så att det åtminstone känns och ser likadant ut med kläder på. Men jag är inte så orolig för att visa upp mig med ärr och sånt, jag har inga problem runt sådana tankar. 

Hur påverkades din fysiska hälsa av behandlingen?

Massor. Jag tränade mycket löpning och squash innan jag blev sjuk, jag älskar att röra på mig och har alltid varit liten och rätt vältränad. Det har varit en jobbig påfrestning för mig att bara sitta, må dåligt, fått cravings och ätit oerhört mkt pga. av cortisonet och cellgiftet FEC. Det blev helt maniskt med ätandet under det första cellgiftet, jag åt konstant. Dock var jag piggare så den tredje veckan, innan ny behandling så sprang jag och tog promenader, det har tyvärr försämrats med tiden och nu orkar jag knappt ta en promenad, jag har ingen lust och ingen ork. Det har satt sig lite på hjärnan också och jag har med det nya cellgiftet jag får nu blivit nere och lite deppig, tydligen ganska vanligt förekommande. Det gör också att jag inte har lust med något. De första 3 cellgiftskurerna gick jag upp från 54 kg till 60! Nu har det stannat av något, vägde 60,5 sist jag var där. Men nu med det nya giftet så har jag istället för problem med cravings då fått nått fel på smaksinnet, så allt smakar skit, så nu äter jag inte lika mkt. Jag längtar så mkt efter att få tillbaka energin att börja träna igen. Ett litet problem med cellgiftet taxotere som jag får nu är att det sätter sig på muskler, leder och skelett. Så just nu sitter jag i soffan med värk i hela kroppen, och är väldigt orörlig. Detta har jag hört kan störa träning i framtiden ett tag, man får väldigt ont av träningsvärk och för minsta lilla, men få jag bara tillbaka lusten att leva så ska det nog lösa sig!

Vad finns det för stöd att få efter diagnos? Hur är relationen till läkare och blir man erbjuden terapi, hur var det för dig?

Stödet har varit bra från början, jag blev erbjuden terapi direkt innan jag ens påbörjade operation, men jag var inte intresserad av det då. Stödet är väl egentligen bara terapi, det som skulle kunna förbättras (och det här tycker jag också eftersom jag varit med om det en gång tidigare) är att man borde kunna få hjälp med stöd i att se över sina försäkringar, och stöd i hur man ska kunna klara sig ekonomiskt under denna svåra tid. Jag är ensamstående mamma och har varit väldigt orolig över just det, och har fått ringa runt och klurat ut hur jag ska göra, ingenting sådant får man hjälp med, och man är kanske inte den piggaste och gladaste hönan att hålla på med sånt när man fått ett besked som detta. Det borde finnas någon form av hjälp med sådant. Relationen till läkarna har varit kanon, det finns alltid ett nummer till sköterskor att ringa när man mår dåligt eller behöver fråga om läkemedel eller har andra frågor, dygnet runt, mkt bra uppstyrt där jag får min vård. Jag går nu hos en kurator på Radiumhemmet i Sthlm där jag vårdas, och de jobbar med cancerbehandlade människor. Jag går mest för att lista ut om jag kommer att behöva stöd, de säger att många blir deprimerade efter att allt blir klart, och det vill inte jag, jag vill vara lycklig, fortsätta livet med min familj och mina vänner, inte deppa ihop. Det är skönt att ha en etablerad kontakt om det skulle behövas. 

Är du rädd för att ditt barn eller dina nära anhöriga också ska drabbas av bröstcancer?

Ja, jag är mycket rädd att mitt barn eller anhöriga ska drabbas. Mitt fall har varit under lupp hos ärftlighetskliniken, men inget tyder på att jag har en ärftlig typ av cancer. Min dotters pappa hade dock en ärftlig typ, så hon kommer redan som 20-åring behöva stå under regelbundna kontroller (tarmcancer) . Jag har massor med systrar och jag skulle dö om någon av dem fick den här skiten!

Hur påverkade cancern ditt vardagsliv med tanke på jobb, vänner, familj och fritid? 

Mitt vardagsliv blev ganska ordentligt lagt på is. Jag är singel och var mitt uppe i att börja gå ut och träffa nya människor igen efter skilsmässa, jag dejtade en del, och allt det fick jag bara strypa och lägga åt sidan. Det har varit både jobbigt men ändå OK.. på olika sätt. Jag längtar sanslöst mkt efter att få dra på mig en snygg outfit och ta en natt på stan men mina vänner och party, det är för mig helt omöjligt nu. Av många anledningar, jag mår inte särskilt bra av den bilden som tittar tillbaka på mig spegeln, jag har alltid varit intresserad av kläder och smink, nu har jag på väldigt kort tid lagt på mig mer än 7 kilo fett, har inga ögonfransar, ögonbryn eller hår att fixa och sminka och kroppen är bara som en bulldeg. Sen är jag så himla trött, att jag inte skulle orka en natt. Sådant är ledsamt, att bara vänta på bättre tider, och det kommer ju att ta sin lilla tid att få tillbaka hår, smaksinne, ork, kroppen, knoppen... ja, allt. Jobbet har så klart påverkats, jag har inte kunnat jobba av olika anledningar, tror det är en svår kombination att jobba samtidigt som man får dessa biverkningar, har man ett jobb som klarar av att man inte är "med" ett tag så visst, annars tror jag det bästa är att släppa och ägna sig åt sig själv så gott det går. Jag är ganska ofta på jobbet när jag orkar och uppdaterar mig om vad som händer och när, jag vill börja jobba så snart jag bara kan. Det som nog har stärkts under denna svåra tid är vänskapen till de vänner som verkligen är ens vänner. De finns där och har gjort ett enastående jobb med att höra av sig, finnas till och stöttat trots att jag själv varit i en konstant dimma. Familjen lika så, det har också visat vilken vilja och kärlek det finns när det gäller. Jag tror att de flesta av mina relationer som betydde någonting har stärkts, de ytliga jag hade är borta, och det är nog bara bra. Man har bara tid och råd med de närmsta under en sådan här press. 

Hur har upplevelsen kring din bröstcancer förändrat dig som person? 

Det är för tidigt för mig att svara på. Men när jag fick veta detta var jag mitt uppe i mitt singelliv med dejter och roliga upptåg framför mig, jag letade hela tiden efter något, även om jag inte visste vad jag ville eller hur jag ville. Det här har fått mig att inse vad som betyder något i MITT liv, vad JAG vill ha ut av det och hur jag ska rodda det framöver. Mitt liv kommer att bli mycket viktigare för mig än vad det varit kanske. Svårt att förklara, men det kommer nog att förändra mig på en massa sätt. Jag hoppas mest på ett bra sätt, men säkert kommer jag nog också att bära på en oro för framtiden. Jag är inte odödlig, det trodde jag innan detta klev in och förändrade allt.

Hur känner du nu efteråt? Är du rädd för att cancern ska komma tillbaka?

Vet inte, jag är inte RÄDD, men jag är rädd att den ska komma tillbaka... ja... Jag känner att skulle det komma tillbaka så skulle jag ge upp, jag tror inte jag skulle orka en runda till faktiskt. Säkert känner man annorlunda om det händer och klart man fixar det, men just nu känner jag att jag inte skulle palla en runda till. Jag är klar med det här nu känner jag. 

Har du några tips eller råd att ge andra som hamnar i samma situation? 

Hm... svårt. Ett råd som man gärna blundar för när man letar efter info som en galning just när cirkusen satt igång är att det finns 40 olika typer av bröstcancer, det står väldigt lite om det, cancer som samlings namn ger en otroligt skrämmande klang. Det är läskigt, men det är väldigt olika farliga cancerdiagnoser man får av samma sjukdom. Min t.ex. är inte den "farligaste", jag behandlas mest för att jag är ung och att man sett att återfall blir ovanligare om man behandlar adjuvant. Sen finns det de BC sorter som sprider sig i en väldig fart och faktiskt ger dig minmal eller ingen chans att klara sig. Jag tycker man sak ta det lugnt och kolla upp och förstå VAD det är man drabbats av. Jag vet dock att man är väldigt orolig och har svårt att vänta på alla svar...  Jag känner mig ändå rätt så säker på att jag inte ska få tillbaka detta. Ett annat tips är att träffa andra i samma situation om man känner att man har behov av det. Jag kan känna att jag nog borde ha gjort det tidigare, men nu är det snart över för min del, och då vill jag bara glömma det här och bli mig själv igen, ser framemot att få hår, nytt bröst och lyckokänslor i bröstet.

Britt fick cancerbeskedet i augusti 1984, och har under sin period med cancer fortsatt jobba, bl.a. som kommunalråd och deltagit i valrörelsen. Hon kämpar fortfarande mot sin cancer och driver bloggen http://uppsalafeminist.blogspot.com


Hur upptäcktes din cancer?

Det var en varm sommar och så stod jag och målade fönster, så kände jag en knöl i bröstet. Så då sökte jag läkare. Först så tänkte jag hjälp, man blir lite rädd och tänker, vad är det här nu då? Så jag sökte läkare efter några dagar.

Vad var de första känslorna kring beskedet och förändrades dessa känslor längre fram? 

Det var jättejobbigt, jag kommer ihåg att jag tänkte ”kommer jag leva till sommaren”? Det värsta var själva beskedet innan jag fick komma igång med behandlingen. Ja, visst har känslorna förändrats över tiden. Jag blev opererad och fick strålning och cellgifter, jag kände mig omhändertagen och jag fick också statistik på vilka risker det var för mig att jag skulle få spridning och så. Jag hade små metastaser i lymfkörtlarna, så jag visste ju att det fanns risk till spridning.  Men så småningom så släppte väl oron, och jag har ju alltid fortsatt jobba, vilket ju nog varit bra för mig. Fast jag var nog inte så orolig, sen så började jag känna att jag fick ont i ryggen ca 2,5 år senare. Och då frågade jag min läkare och fick göra en ryggscint, men hon sa att det inte syntes något. Senare visade det sig att hon hade slarva, då stod det att det fanns risk för spridning och att den borde följas upp. Sen var jag på ett återbesök på onkologen och då berättade jag för den nya läkaren att jag hade ont i ryggen så då fick jag genomgå en undersökning, och då ville de följa upp det här, så jag fick gå på magnetkameraundersökning. Så fick jag beskedet om spridning någon dag efter undersökningen. Då blev jag förtvivlad igen, det är svårt att säga om det var på samma sätt, jag tror inte det var det ”död om ett år”. Utan mer ledsen, men jag hade ju haft ont, så jag kanske misstänkte lite att det var cancern. Jag var absolut inte mer rädd den här gången, jag tror att det fanns ett annat allvar i det då.

Hur reagerade dina nära kring beskedet? Vad kände du inför deras reaktioner?

De vill ju inte att det ska vara så. Min dotter var 14 när jag fick cancerbeskedet, och jag bodde ensam med henne. När jag har frågat henne så hade hon då inga andra tankar än att jag skulle klara detta, något annat var otänkbart. Hon var säkert ledsen, och blivit påverkad. Men min mamma tror jag reagerat på ett annat sätt, när det är ens barn, det känns ju så fel när ens barn får en dödlig sjukdom. Hon har inte pratat så mycket med mig, men nu pratar vi lite mer om det. Jag tror att det har varit mycket tungt för henne.

Hur gick de första mötena till efter det? Påbörjades behandlingen direkt och vad var det för behandlingar du fick genomgå?

Jag var på en vanlig läkarmottagning som skickade mig på remiss till mammografi. Sen när de såg att där var en förändring så gjorde de en biopsi och sen när de konstaterade att det var cancer så träffade jag en kirurg och blev opererad. Jag tror allt gick på en månad från upptäckten till att jag blev opererad. Jag blev väldigt snabbt omhändertagen. Jag hade önskat att det fanns lite mer stöd med den psykiska hälsan. Det finns en psykosocial mottagning på Ackis, men då är den i en annan form, men man önskar att de hade varit mer aktiva. Till exempel frågat om hur min dotter mår och om hon får stöd, men det har blivit lite bättre sen dess. Men väldigt mycket är fortfarande på behandlingen av cancer, inte hur man har det socialt och hur man mår psykiskt.

Du skrev att du fick en bit av bröstet bortopererat, hur kände du inför detta? Funderade du någon gång på att operera bort hela brösten?

Jag opererade bort en bit av bröstet och några lymfkörtlar. Jag har levt ensam större delen av mitt liv, men just då hade jag nyligen träffat en kille och jag tror att det var väldigt skönt för mig att för honom var det inte problematiskt. Det var ingen svårighet för mig eller något jag försökt dölja. Men jag har inte gått till plastikkirurg för det har inte varit så viktigt för mig. Jag har aldrig känt behov av att bli av med mina bröst för att cancer skulle komma tillbaka. Det följs upp hela tiden så i och med att jag har fått metastaser och så.

Hur upplever du personer runt omkring dig? Har de svårt för att förstå din situation eller är rädda att prata om det? Hur vill du att andra ska bemöta dig?

Det är väldigt olika, jag har ju varit en offentlig person och ännu mer då när jag fick metastaserna. Så det har stått i media av och till. Jag har ju inte dragit mig för att prata om det men jag ser att en del pratar med mig och andra gör inte. Jag har jobbat heltid fram till 2006 och jag ville inte precis bli sjukförklarad på det sättet. Det finns en sorg och smärta i det, det är klart att det är skönt när personer förstår det. Risken är att man blir offerförklarad på något sätt, och då skulle jag nog bli ganska arg. Jag har ganska stor kapacitet som jag är glad över, som jag vill ska synas. Att prata med mig om cancer och fråga om det är helt okej, och de som verkligen ger sig tid att lyssna på svaren ger ett väldigt stöd. Samtidigt kan jag tänka vilken tur att inte alla frågar mig, det skulle bli väldigt tungt om alla pratade med mig om det hela tiden, då skulle jag inte orka.

Hur är förhållandena till läkarna? Är det personlig kontakt eller är det många läkare och mycket nya hela tiden?

Det har växlat över tiden. Först hade jag en ansvarig läkare som jag träffade, men hon var inget bra.  Och de har bröstcancersjuksköterskor på Ackis och ett tag var inte de heller något bra. En period kände jag att jag bara ville ha en läkare och inte springa mellan massa olika, och ändå fick jag olika läkare då. Sen har jag haft läkare jag känt inte fungerat och inte varit bra.  Jag tappade tilliten till sjukhuset när jag inte blev väl bemött, så jag gick till psykolog för att återfå den tilliten.  Men nu sen våren 2006 har jag växlat mellan tre läkare jag tycker väldigt bra om, men en av dem har slutat nu. Nu får jag om jag vill träffa någon av dessa två om jag känner att jag vill träffa någon som känner mig. Så nu fungerar det väldigt bra. Nu träffar jag också läkare var tredje vecka. Det känns viktigt att ha läkare att prata med nu när det är osäkert om behandlingarna jag får hjälper.

Hur har cancern påverkat ditt vardagsliv, familj, vänner och jobb?

Det är svårare att planera framåt, det är mycket svårare nu när jag är sämre också. När det gäller vänner så vet man nu mer vilka som är riktiga vänner. När det gäller arbetsliv så hade jag jobbat med annat än det jag gör om jag inte hade haft cancer. Jag har ett väldigt bra jobb som intresserar mig, men jag är jätteintresserad av ledarfrågor och hade kunnat göra karriär på ett annat sätt efter att slutat som kommunalråd om jag inte haft cancer. Så i arbetslivet har det absolut begränsat mig. Sen är det olika när det gäller hälsan i övrigt och fysiken. Det har funkat ganska bra för mig fram till för ett år sen. Nu är jag mer fysiskt begränsad och det påverkar väldigt mycket. Jag klarar t.ex. inte vara ute med mina barnbarn, jag vågar inte lita på mig själv om jag inte skulle kunna klara upp det. Jag kan inte springa längre och är svag i höger hand och jag blir trött fort. Detta har kommit till på senare år. Det blir en annan slags sorg när kroppen inte funkar.

Hur känner du att cancern har påverkat dig som person?

Det finns det, ”hur länge får jag leva”, som ligger i botten, och det är tungt. Jag har levt ensam efter den här killen jag träffade i 2-3år, och det tror jag beror på cancern. Man känner inte sig hel på något sätt. Jag tror samtidigt att det har gett mig tid, innan jag fick cancer var jag rädd för att få det. När man väl fått det lär man sig att hantera det, det har gett mig tid att fundera runt döden. När metastaserna upptäcktes 1998 kände jag att jag måste ge mig själv möjlighet att prata med andra om cancer och vad det innebär. Jag har bildat en metastasgrupp för kvinnor med bröstcancer och det har också varit väldigt bra för mig att träffa andra kvinnor som har fått metastaser av sin bröstcancer. Jag har upplevt att det är ganska stor skillnad om man har en spridning eller inte. Jag har gett mig själv tid att prata md andra, läsa en del och ta kontakt med andra kvinnor i samma situation, det har hjälpt mig. Det har gett livet ett större djup kanske.

Har du några tips eller råd till andra som får cancerbesked, eller till deras anhöriga?

Det viktiga är väl att ge sig tid att möta sig själv och våga. Jag tror att våga se och möta den situation man är i är viktigt. Sen tror jag det är olika, jag har nog mått bra av att jobba, men det är viktigt att jobbet inte blir en flykt från sjukdomen. Det är viktigt att se till att man har tid.  Man måste känna av vad som fungerar för en själv. Man reagerar så olika på cancerbesked och man måste se vem man själv är, så att man inte jämför sig med andra på det sättet. Och att prata med andra är bra. Ett råd är också att läsa böcker, jag tycker att Lars Björklund är väldigt bra. Han är präst och har jobbat på onkologen, han har skrivit jättefina böcker, en om att våga ta det svåra samtalet. Sen finns det en bok där två journalister har intervjuat anhöriga till personer som gått bort, ofta i cancer. Personen som har dött har dött ganska unga, innan pensionen. Den känner jag att jag vill läsa för jag tänker på mina anhöriga, speciellt nu när jag mer och mer tappar tron på att bli frisk igen, vad innebär det för dem när jag går bort? Att våga prata om saker innan det är för sent.

Till anhöriga och andra överhuvudtaget är det viktigt att känna av hur personen är, hur mycket man ska fråga och så, man måste känna in den andra.

Ni kan köpa våra armband genom att maila oss och beställa; [email protected]. Armbanden kostar 50kr/styck och pengarna går oavkortat till cancerfonden. När ni lägger en beställning ange färg och vilken storlek ni vill ha på armbandet, samt adress ditt armbandet skall skickas. Normalt passar en storlek mellan 17-19cm för kvinnor.

Betalning sker via sms-insamlingen för att ni som kunder ska känna er trygga att alla pengar går till cancerfonden, där kan ni välja att betala via sms eller med kort. Mer info om betalningen får ni i ett bekräftelsemail på er beställning.

Undrar ni något, malia!

STORT TACK TILL VÅRA SPONSORER:
http://www.beadplace.com
http://www.sykompaniet.se