Britt fick cancerbeskedet i augusti 1984, och har under sin period med cancer fortsatt jobba, bl.a. som kommunalråd och deltagit i valrörelsen. Hon kämpar fortfarande mot sin cancer och driver bloggen http://uppsalafeminist.blogspot.com


Hur upptäcktes din cancer?

Det var en varm sommar och så stod jag och målade fönster, så kände jag en knöl i bröstet. Så då sökte jag läkare. Först så tänkte jag hjälp, man blir lite rädd och tänker, vad är det här nu då? Så jag sökte läkare efter några dagar.

Vad var de första känslorna kring beskedet och förändrades dessa känslor längre fram? 

Det var jättejobbigt, jag kommer ihåg att jag tänkte ”kommer jag leva till sommaren”? Det värsta var själva beskedet innan jag fick komma igång med behandlingen. Ja, visst har känslorna förändrats över tiden. Jag blev opererad och fick strålning och cellgifter, jag kände mig omhändertagen och jag fick också statistik på vilka risker det var för mig att jag skulle få spridning och så. Jag hade små metastaser i lymfkörtlarna, så jag visste ju att det fanns risk till spridning.  Men så småningom så släppte väl oron, och jag har ju alltid fortsatt jobba, vilket ju nog varit bra för mig. Fast jag var nog inte så orolig, sen så började jag känna att jag fick ont i ryggen ca 2,5 år senare. Och då frågade jag min läkare och fick göra en ryggscint, men hon sa att det inte syntes något. Senare visade det sig att hon hade slarvat, då stod det att det fanns risk för spridning och att den borde följas upp. Sen var jag på ett återbesök på onkologen och då berättade jag för den nya läkaren att jag hade ont i ryggen så då fick jag genomgå en undersökning, och då ville de följa upp det här, så jag fick gå på magnetkameraundersökning. Så fick jag beskedet om spridning någon dag efter undersökningen. Då blev jag förtvivlad igen, det är svårt att säga om det var på samma sätt, jag tror inte det var det ”död om ett år”. Utan mer ledsen, men jag hade ju haft ont, så jag kanske misstänkte lite att det var cancern. Jag var absolut inte mer rädd den här gången, jag tror att det fanns ett annat allvar i det då.

Hur reagerade dina nära kring beskedet? Vad kände du inför deras reaktioner?

De vill ju inte att det ska vara så. Min dotter var 14 när jag fick cancerbeskedet, och jag bodde ensam med henne. När jag har frågat henne så hade hon då inga andra tankar än att jag skulle klara detta, något annat var otänkbart. Hon var säkert ledsen, och blivit påverkad. Men min mamma tror jag reagerat på ett annat sätt, när det är ens barn, det känns ju så fel när ens barn får en dödlig sjukdom. Hon har inte pratat så mycket med mig, men nu pratar vi lite mer om det. Jag tror att det har varit mycket tungt för henne.

Hur gick de första mötena till efter det? Påbörjades behandlingen direkt och vad var det för behandlingar du fick genomgå?

Jag var på en vanlig läkarmottagning som skickade mig på remiss till mammografi. Sen när de såg att där var en förändring så gjorde de en biopsi och sen när de konstaterade att det var cancer så träffade jag en kirurg och blev opererad. Jag tror allt gick på en månad från upptäckten till att jag blev opererad. Jag blev väldigt snabbt omhändertagen. Jag hade önskat att det fanns lite mer stöd med den psykiska hälsan. Det finns en psykosocial mottagning på Ackis, men då är den i en annan form, men man önskar att de hade varit mer aktiva. Till exempel frågat om hur min dotter mår och om hon får stöd, men det har blivit lite bättre sen dess. Men väldigt mycket är fortfarande på behandlingen av cancer, inte hur man har det socialt och hur man mår psykiskt.

Du skrev att du fick en bit av bröstet bortopererat, hur kände du inför detta? Funderade du någon gång på att operera bort hela brösten?

Jag opererade bort en bit av bröstet och några lymfkörtlar. Jag har levt ensam större delen av mitt liv, men just då hade jag nyligen träffat en kille och jag tror att det var väldigt skönt för mig att för honom var det inte problematiskt. Det var ingen svårighet för mig eller något jag försökt dölja. Men jag har inte gått till plastikkirurg för det har inte varit så viktigt för mig. Jag har aldrig känt behov av att bli av med mina bröst för att cancer skulle komma tillbaka. Det följs upp hela tiden så i och med att jag har fått metastaser och så.

Hur upplever du personer runt omkring dig? Har de svårt för att förstå din situation eller är rädda att prata om det? Hur vill du att andra ska bemöta dig?

Det är väldigt olika, jag har ju varit en offentlig person och ännu mer då när jag fick metastaserna. Så det har stått i media av och till. Jag har ju inte dragit mig för att prata om det men jag ser att en del pratar med mig och andra gör inte. Jag har jobbat heltid fram till 2006 och jag ville inte precis bli sjukförklarad på det sättet. Det finns en sorg och smärta i det, det är klart att det är skönt när personer förstår det. Risken är att man blir offerförklarad på något sätt, och då skulle jag nog bli ganska arg. Jag har ganska stor kapacitet som jag är glad över, som jag vill ska synas. Att prata med mig om cancer och fråga om det är helt okej, och de som verkligen ger sig tid att lyssna på svaren ger ett väldigt stöd. Samtidigt kan jag tänka vilken tur att inte alla frågar mig, det skulle bli väldigt tungt om alla pratade med mig om det hela tiden, då skulle jag inte orka.

Hur är förhållandena till läkarna? Är det personlig kontakt eller är det många läkare och mycket nya hela tiden?

Det har växlat över tiden. Först hade jag en ansvarig läkare som jag träffade, men hon var inget bra.  Och de har bröstcancersjuksköterskor på Ackis och ett tag var inte de heller något bra. En period kände jag att jag bara ville ha en läkare och inte springa mellan massa olika, och ändå fick jag olika läkare då. Sen har jag haft läkare jag känt inte fungerat och inte varit bra.  Jag tappade tilliten till sjukhuset när jag inte blev väl bemött, så jag gick till psykolog för att återfå den tilliten.  Men nu sen våren 2006 har jag växlat mellan tre läkare jag tycker väldigt bra om, men en av dem har slutat nu. Nu får jag om jag vill träffa någon av dessa två om jag känner att jag vill träffa någon som känner mig. Så nu fungerar det väldigt bra. Nu träffar jag också läkare var tredje vecka. Det känns viktigt att ha läkare att prata med nu när det är osäkert om behandlingarna jag får hjälper.

Hur har cancern påverkat ditt vardagsliv, familj, vänner och jobb?

Det är svårare att planera framåt, det är mycket svårare nu när jag är sämre också. När det gäller vänner så vet man nu mer vilka som är riktiga vänner. När det gäller arbetsliv så hade jag jobbat med annat än det jag gör om jag inte hade haft cancer. Jag har ett väldigt bra jobb som intresserar mig, men jag är jätteintresserad av ledarfrågor och hade kunnat göra karriär på ett annat sätt efter att slutat som kommunalråd om jag inte haft cancer. Så i arbetslivet har det absolut begränsat mig. Sen är det olika när det gäller hälsan i övrigt och fysiken. Det har funkat ganska bra för mig fram till för ett år sen. Nu är jag mer fysiskt begränsad och det påverkar väldigt mycket. Jag klarar t.ex. inte vara ute med mina barnbarn, jag vågar inte lita på mig själv om jag inte skulle kunna klara upp det. Jag kan inte springa längre och är svag i höger hand och jag blir trött fort. Detta har kommit till på senare år. Det blir en annan slags sorg när kroppen inte funkar.

Hur känner du att cancern har påverkat dig som person?

Det finns det, ”hur länge får jag leva”, som ligger i botten, och det är tungt. Jag har levt ensam efter den här killen jag träffade i 2-3år, och det tror jag beror på cancern. Man känner inte sig hel på något sätt. Jag tror samtidigt att det har gett mig tid, innan jag fick cancer var jag rädd för att få det. När man väl fått det lär man sig att hantera det, det har gett mig tid att fundera runt döden. När metastaserna upptäcktes 1998 kände jag att jag måste ge mig själv möjlighet att prata med andra om cancer och vad det innebär. Jag har bildat en metastasgrupp för kvinnor med bröstcancer och det har också varit väldigt bra för mig att träffa andra kvinnor som har fått metastaser av sin bröstcancer. Jag har upplevt att det är ganska stor skillnad om man har en spridning eller inte. Jag har gett mig själv tid att prata md andra, läsa en del och ta kontakt med andra kvinnor i samma situation, det har hjälpt mig. Det har gett livet ett större djup kanske.

Har du några tips eller råd till andra som får cancerbesked, eller till deras anhöriga?

Det viktiga är väl att ge sig tid att möta sig själv och våga. Jag tror att våga se och möta den situation man är i är viktigt. Sen tror jag det är olika, jag har nog mått bra av
att jobba, men det är viktigt att jobbet inte blir en flykt från sjukdomen. Det är viktigt att se till att man har tid.  Man måste känna av vad som fungerar för en själv. Man reagerar så olika på cancerbesked och man måste se vem man själv är, så att man inte jämför sig med andra på det sättet. Och att prata med andra är bra. Ett råd är också att läsa böcker, jag tycker att Lars Björklund är väldigt bra. Han är präst och har jobbat på onkologen, han har skrivit jättefina böcker, en om att våga ta det svåra samtalet. Sen finns det en bok där två journalister har intervjuat anhöriga till personer som gått bort, ofta i cancer. Personerna som dött har varit ganska unga, innan pensionen. Den känner jag att jag vill läsa för jag tänker på mina anhöriga, speciellt nu när jag mer och mer tappar tron på att bli frisk igen, vad innebär det för dem när jag går bort? Att våga prata om saker innan det är för sent.

Till anhöriga och andra överhuvudtaget är det viktigt att känna av hur personen är, hur mycket man ska fråga och så, man måste känna in den andra.